Den lyckligaste tiden i mitt liv
Dessa bilder är från när jag gick på högstadiet. Den tiden var den bästa i mitt liv, och jag ska berätta varför.
När jag började sjuan var allt nytt. Nya lärare och ny skola. Vi bytte ut samma klassrum mot 10 olika salar, bänkarna mot skåp i korridoren och utelek på rasten till häng i en elevhall. Jag var så jävla stor, och cool.
Under högstadiet hände nästan allt som har kommit att skapa den jag är idag. Det var mycket som hände, istället för att vara hemma med mamma och pappa en fredagskväll var jag på unkan med mina vänner tills klockan var natt. Jag blev vald av lärare och elever till kamratstödjare i sjuan. Det var en stor bekräftelse och något som stärkte mig något oerhört mycket som person.
Under högstadiet blev jag också kär för första gången på riktigt. Mitt hjärta blev krossat för första gången på riktigt. Jag gick på min första fest. Jag tog mitt första cigarettbloss. Jag hade min första riktiga pojkvän. Jag drack alkohol för första gången. Jag hade sex första gången. Jag var ute till sent på natten för första gången. Jag skolkade för första gången. Jag sket i att plugga för första gången.
Denna listan kan göras lång.
Centralskolan var världens bästa skola, den hade allt en tonåring behöver. Dom bästa lärarna och en underbar gemenskap. Lärarna var med oss elever på rasterna, dom blev våra kompisar. Jag behövde aldrig känna att det var jobbigt att gå till skolan. Det var kul. På något sätt var det som att det var vi elever som byggde upp skolan, det var vi som fick bestämma där. Och det är precis så det ska vara. Det ska inte finnas några tydliga gränser mellan lärare och elever. Det ska inte vara jobbigt att gå till skolan. Det ska vara eleverna som gör skolan till en plats att trivas på.
Centralskolan hade allt. Jag önskar bara att jag hade insett det då och tagit vara på dom 3 år jag hade äran att spendera på en av dom bästa platserna i världen, med många av dom bästa personerna i världen.
Högstadietiden är så himla viktig. Det är under dom 3 åren som man på ett sätt börjar knöckla upp knuten till sina föräldrar. Det är tiden då man faktiskt måste klara sig själv många gånger.
Det är så mycket känslor i kroppen när man är 13-16, det är så mycket som händer i livet.
Jag mådde väldigt dåligt vissa perioder under min högstadietid. Men det fanns alltid någon på skolan som lyssnade på mig. Och det är tack vare dom personerna och den skolan som jag faktiskt reste mig igen och fortsatte kriga. Och det är därför jag nu kan, med glädje i hela kroppen se tillbaka på den tiden och säga att jag aldrig varit lyckligare än vad jag var då.
Och det kan ingen någonsin ta ifrån mig.
SÅ JAG VILL TACKA CENTRALSKOLAN OCH ALLA LÄRARE FÖR DET JOBBET NI FAKTISKT GÖR. DET ÄR GULD VÄRT!
JAG VILL ÄVEN TACKA MIN UNDERBARA KLASS SOM ALDRIG VISADE NÅGRA TECKEN PÅ MISSNÖJE OCH UTANFÖRSKAP.
NI ÄR BÄST!
Kommentarer
Trackback
