karindömstedt♥

jag minns att för prick 3 år sen låg du på intensiven i västerås och vi gick runt här hemma och bad till gud om att allt skulle bli som förut, då allt va bra.

jag kommer ihåg allt som om det var igår, jag kommer ihåg när vi den 1 juni 2008 satt i bilen påväg till västerås för att hälsa på dig som åkt in med ambulans lördagkväll den 31 maj.. jag kommer ihåg att mamma sa mellan norberg och fagersta när vi satt i bilen att "eran födelsedag kommer inte att bli som vanligt, det förstår ni va?" och visst förstod vi de, det va klart att den inte skulle bli som vanligt när inte håkan skulle vara där.

jag kommer ihåg hur det såg ut i väntrummet där vi fick sitta, hur det luktade, vilka färger det var på väggarna och till och med vilken färg sköterskan hade på håret och tofflorna, allt som igår.. hela bilden i huvudet.

vi fick gå in till dig 2 och 2. jag gick in första gången med Madelene tror jag. du låg där, i sängen och du var helt  slut, du hade slangar överallt i hela kroppen och plåster och vita lappar på hela dig.. du var uppsvullen och blå.

du kollade upp lite då och då, det var så läskigt att se dig ligga där och vi visste inte om du skulle överleva nästa andetag, vi visste ingenting.. hur långt det skulle pågå, hur länge vi fick vara i rummet, hur ofta vi skulle kunna komma och hälsa på dig, hur du mådde och vad du ville säga..

jag grät, det var så konstigt att se dig, du som alltid var så pigg och glad hela tiden, du låg där nästan livlös..

jag hörde hur du hade slem i halsen och ville hosta, men du kunde inte för att du inte orkade... jag ville hjälpa till..

jag kommer ihåg också när jag en annan gång var in till dig i sällskap med mamma.. du låg i sängen och vickade upp&ner på foten och brummade lite lätt med läpparna, som ett barn.. jag tror du drömde att du körde bil, eftersom det var det du älskade.

alla dessa timmar vi var hos dig.. jag ångrar inte en minut, att få tillbringa så mycket tid med dig som möjligt.

en gång var jag inne hos dig länge, mamma bad mig prata med dig, jag visste inte vad jag skulle säga.

men tillslut fick jag ur mig "vi saknar dig hemma håkan, vi tycker att du ska komma hem... och när mormor var ute och gick idag så hittade hon en fyrklöver, vi ser det som tur håkan.. att du kommer hem snart"

och jag minns det så väl, du nickade och jag kollade på dig.

jag miinns också det allra sista besöket jag gjorde hos dig..

då var vi säkra på att du skulle få komma hem, allt hade ju gått så himla bra, du hade flyttats ifrån intensiven till vanlig vårdavdelning.. du hade börjat äta riktig mat, och man kunde prata med dig, du hade till och med börjat producera urin och vart uppe och gått.

vi satt på ditt rum. mamma, jag och moster och pappa, vi pratade och du var trött så att du kollade bara upp någon gång ibland.. men du kände igen oss.

och den där blicken jag fick av dig vid det besöket är en av dom blickarna som betyder mest för mig.

och det var dendär blicken bara du kunde ge till mig, det var "vår blick"

jag tokade mig litegrann och kröp runt på golvet och sen reste jag mig upp och sträckte mig fram över dig och sa "buuuh" och du tittar på mig med den blicken, suckar och ruskar lite lätt på huvudet. det var som en bekräftelse för mig att du faktiskt var närvarande i den stunden. jag lever på den blicken.

sen sa jag hejdå till dig så att du skulle få sova helt omedveten om att det var den siste gången jag skulle få se dig levande.

nästa gång jag såg dig var den 5 augusti och då var du död, du låg på båren livlös.

det har snart gått 3 år sen du fick vingar och försvann... men somsagt, det känns som igår.

du ska veta att all saknad jag har för dig kvarstår, och det kommer jag trgiskt nog få leva med tills jag själv dör och vi ses igen.

håkan jag hoppas att du är med mig, eller jag vet att du är med mig..

jag ville bara säga det att.. nu, då och föralltid håkan. jag älskar dig!♥