karindömstedt♥

i 2 år har du varit borta, det känns helt overkligt..

det känns som det har gått jättefort, men ändå att det va evigheter sen jag senast såg dig.

jag såg dig för sista gången den 5 augusti 2008,

du låg på dendär båren med ett vitt lakan upp till bröstet,

på bröstet låg dina händer knäppta,

du va nästan vit i ansiktet och helt lila nere vid öronen.

du såg så lugn ut, och du såg jätte kall ut.

men ändå va det inte du som låg där, det va ditt skal, ditt utseende,

jag kände att du va med i rummet, men du låg inte still och livlös på båren där din kropp låg.

det kändes så konstigt, jag såg att det va din kropp som låg där.

men det va som att du sov, inte som att du va död... jag förstod inte att de skulle va den sista gången jag skulle få se dig, fasst jag igentligen visste det.

jag ville nog inte förstå.

jag va inne hos dig längst av alla, men jag tog aldrig på dig, jag stog och kollade på din kropp som tillhört dig i så många år. jag grinade jätte mycket.

dom där minutrarna behövde jag, jag kan leva med dom nu, fasst jag vet att du va död när du låg där så va det ändå som ett sista farväl....

jag saknar dig så mycket och det skrämmer mig...

jag tänker på att när du senast drack kaffe så va det för sista gången, du skulle aldrig mer få känna den smaken mer, aldrig mer skulle du få sätta på en kaffekokare och aldrig mer skulle jag få se dig sitta i fåtöljen med din kaffekopp och smacka...

om du ändå skulle vetat de...

du va inte berädd att dö, du va inte klar här nere, du hade så mycket kvar att ge.

man såg vilken livsglödje du hade, det bara lös ur dina ögon.. du va så glad jämt.

jag skulle bara vilja träffa dig, eller iallafall få prata med dig.....

det skulle betyda så mycket att få prata av sig med dig, och att jag fick ett svar..

jag tänker på dig varje dag och jag vet att du är med mig hela tiden...